Publicerad: lördag 20 oktober 2007, 8:56 • Uppdaterad: måndag 9 september 2013, 13:14
http://www.fria.nu/artikel/20161
Efter att ha engagerat tusenden är frågan om en human, rättssäker och solidarisk asylpolitik i dag närmast död. Alliansen fokuserar hellre på arbetskraftsinvandring, skriver Jimmy Sand.
Opinion
Härom veckan uppmärksammade Fria Tidningar att psykiatrikern Thomas Jackson intervjuats i Nationaldemokraternas partiorgan Nationell Idag.
Det skulle kanske inte ha varit någon nyhet värd att lyfta fram, om det inte varit för att Thomas Jackson var en av de få medicinska experter som Marie Hessles statliga utredning om de apatiska flyktingbarnen åberopade.
Thomas Jackson menade att barnen simulerade. Med tanke på de åsikter han luftar för Fria Tidningars läsare är det fullt logiskt.
Det var 2005 som socialdemokraterna och moderaterna bildade en ohelig allians mot samtliga andra riksdagspartiers krav på allmän amnesti för de apatiska barnen. Hessles utredning utgjorde en hörnsten i argumentationen.
Mot de två partierna stod en bred folkrörelse, Flyktingamnesti 2005, som också hade stöd av det ‘påskupprop’ som Sveriges kristna råd initierat. Det efterlystes en human, rättssäker och solidarisk asylpolitik.
Efter att ha engagerat tusenden är frågan i dag närmast död. Alliansen fokuserar hellre på arbetskraftsinvandring.
Svensk migrationspolitik har förändrats ganska mycket, bara sedan 1980-talet. Då kunde människor som riskerade inkallning till kriget mellan Iran och Irak ses som skyddsbehövande och beviljas asyl. I dag vill Migrationsverket skicka tillbaka asylsökande till Irak, trots att man inte vågar skicka sina egna observatörer dit för att bedöma läget.
Människor som kom till Sverige från Latinamerika på 1960- och 70-talen sågs som hjältar för att de inte accepterade förtryck. I dag ses flyktingar som en säkerhetsrisk och en börda.
I sin avhandling The Securitisation of Migration visar Elisabeth Abiri hur flyktingar alltmer blivit en fråga om nationell och internationell säkerhet. Som ett sätt att hantera hur globaliseringen undergräver statens roll i ekonomin har överdrivet stor vikt fästs vid människors rörlighet. Det är något som upplevs som mycket lättare att kontrollera än kapitalets rörlighet.
Den här utvecklingen, att människor ses som risker snarare än skyddsbehövande, kan få effekter inte bara för asylsökande utan också för respekten för människovärdet på ett allmänt plan.
Historikern Christina Johansson visar i sin avhandling Välkommen till Sverige? vilka förändringar den svenska migrationspolitiken genomgått, från 1960-talet fram till i dag. Det som varit konstant under 40 år är en rädsla för att vissa etniska grupper aldrig kommer att kunna passa in i det svenska samhället. På 1960-talet var det sydeuropéer som greker och jugoslaver, på 1980-talet muslimer och sedan i synnerhet bosnier och somalier. Man kunde aldrig se dem som en tillgång, med de kunskaper, kontaktnät och arbetskraft de tillför. Trots att det är det de sedermera varit.
Thomas Jackson anger som motiv till sitt agerande att han ‘är helt emot mångkultur’. Jag undrar: När blev det här en fråga om att vara för eller emot ‘mångkultur’? Jag kan inte se att det handlar om något annat än alla människors lika värde. Det är murarna mellan människor och länder som ger problem, inte att människor möts och samverkar.
Jimmy Sand
MabP syndrom 