Publicerad 2009-10-07
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/myten-som-krackelerade
”Vad händer med oss om vi stänger ute barns behov och solidaritet med den som är utsatt? Vad händer med vårt Sverige? Kollapsar det inte utan medkänsla.”
Sällan har ett julbrev varit så oväntat för mottagaren och fått så stora konsekvenser. Inför julen 2004 skriver dåvarande ärkebiskop KG Hammar brev till den svenska regeringen. Han är upprörd över den svenska asylpolitiken som han anser har havererat.
Några månader senare följs brevet av påskuppropet. Kristna och muslimska ledare kräver amnesti för de tiotusentals människor som lever illegalt i Sverige. 160 000 människor skriver under. På hösten fattar riksdagen beslut om en ny migrationspolitik.
Det fanns många orsaker till det växande engagemanget kring asylfrågorna. En avgörande faktor var de skakande berättelserna om apatiska barn. Barn som slutade äta, dricka och i många fall blev sängliggande. Ändå fortsatte den svenska regeringen att avvisa dem.
Nu har journalisten Gellert Tamas försökt beskriva vad som egentligen hände under de här åren. I boken De apatiska nystar han upp händelserna, ibland dag för dag. Det är en lika förfärande som sedelärande historia.
Gellert Tamas berättar om när Mariana, Vlad, och andra barn avvisas. Hur de lämnas åt sitt öde när de väl är utanför Sverige. Han berättar också om spelet bakom kulisserna. Hans kritik är svidande.
Det som berör och upprör mest i Gellert Tamas bok är samma sak som den gången. Förutom barnens utsatthet är det ryktesspridningen. Påståendena om att de apatiska barnen fejkar. De bara låtsas vara apatiska. Föräldrarna utnyttjar dem eller rent av förgiftar sina barn, allt för att få stanna i Sverige.
Det mest förrädiska med ryktena är svårigheten att motbevisa. Ord står mot ord. Även den som är övertygad om att barnen inte fejkar kan aldrig veta. Bara tro och hålla för sannolikt.
Kulmen i uppmärksamheten kring de apatiska barnen kommer den 22 november 2005. Då inleder Svenska Dagbladet det som visar sig bli en serie artiklar om de apatiska barnen. ”Övergrepp mot apatiska barn polisanmäls.” Nyheten får stort genomslag och socialminister Morgan Johansson ger sig också in i debatten.
Men polisen går grundligt till väga. De följer upp ryktena, genomför husrannsakan och tar blodprov på apatiska barn. Ett halvår senare avskrivs alla misstankar.
Var är då sensmoralen? I första hand är historien om de apatiska barnen en berättelse om hur illa barn på flykt kan fara. Apatin tar över när inget hopp finns kvar. Men det är också en mindre smickrande bild av hur lätt en modern myt uppstår, en vandringssägen om barn som bluffar och manipulerar. En myt som krackelerar för att sedan upplösas i ingenting när den utsätts för en närgången granskning.
Gellert Tamas är inte ensam om att påvisa detta. Ett av många rykten som cirkulerade var att apatiska barn blev friska i samma stund som de fick veta att de får stanna i Sverige. När Kyrkans Tidning i november 2006 gjorde en uppföljning, visade det sig vara tvärtom. Vägen tillbaka var lång. Några barn började bli bättre redan efter några veckor, för andra tog det månader.
Den mest smärtsamma insikten är kanske den viktigaste. Nämligen hur snabbt ett samhälle som vårt eget kan misstänkliggöra de mest utsatta. Hur alltför få synar korten och alla de påståenden som görs.
Hoppet finns i alla dem som ändå stod upp. Som envist och oglamoröst drev frågan och vägrade att vända de apatiska barnen ryggen.
Dag Tuvelius
boken De apatiska av Gellert Tamas är utgiven av Natur och kultur.
Andra lästips
Välgrundad fruktan av David Qviström, utgiven av Cordia.
MabP syndrom 