Den medicinska sanningen om de ”apatiska flyktingbarnen”

Postad fredag 10 juli, 2009

http://www.nationell.nu/2009/07/10/den-medicinska-sanningen-om-de-apatiska-flyktingbarnen/

De apatiska flyktingbarnen är en bluff, menar dr Thomas jackson, leg. läkare och specialist i psykiatri
För ett par år sedan hade Sverige en epidemi av så kallade ”apatiska flyktingbarn”. Media lade skugga på allt som talade för att apatin egentligen var en tvångssimulering från föräldrarnas sida. Läkare som försökte påtala det traumatiska i simuleringsprocessen nonchalerades och motarbetades. Jag vill därför presentera de medicinska diagnostiska kriterier som tillämpas vid misstanke om att simulering förekommer hos patienter. Det skriver läkare Thomas Jackson i en debattartikel på nationell.nu.

Låt mig en gång för alla förklara varför vi så säkert kan säga att de apatiska barnen utsattes för tvångssimulering (eng. malingering by proxy). Det finns bestämda diagnostiska kriterier som skall användas om man misstänker att en patient simulerar eller utsätts för tvångssimulering. Detta enligt WHO:s diagnostiska regelbok ICD-10 och Amerikanska Psykiatriska Föreningens manual DSM-4. Det finns ungefär 10 simuleringskriterier och de apatiska barnen uppfyllede i princip alla. Jag har beskrivit dessa kriterier närmare i min bok Veritofobi samt i min nya bok CopycatBarnen.

1. Ett juridiskt ombud agerar i bakgrunden.
Kommentar: Detta är ovanligt i normala patientbesök hos läkare men vanligt för simuleringspatienter och stämmer in på flyktingbarnen med deras juridiska ombud för asylansökan.

2. Inget samband mellan sjukdomssymtom och undersökningsfynd.
Kommentar: Alla blodprover, röntgenundersökningar m.m. var normala hos flyktingbarnen.

3. Dåligt samarbete mellan patient och vårdgivare.
Kommentar: Flyktingbarnen samarbetade överhuvudtaget inte.

4. Patienten blir frisk när målet för simuleringen är uppnått.
Kommentar: 85 procent av de så kallade apatiska barnen ”tillfrisknade” när asyl gavs. Sannolikt är dock många skadade för livet eftersom det är psykologiskt förenat med ytterst stor stress och trauma att ligga i en säng vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Även om de var uppe en del när sjukvården inte var närvarande kände både familjen och barnen en ständig press. Man kan likna det kroppsligen vid att slå en liten käpp på en barnarm bestämt men milt var femte minut under flera månader-år. Huden och underliggande vävnad blir helt förstörd. Det blir inflammerat, svullet, ömt, det växer in bindväv. Barnet blir en krympling. Är det en själ som kontinuerligt pressas på så blir det psykiska traumat stort. 15 procent av barnen uppgavs icke tillfrisknade trots att asyl gavs. Det är dessa barn som sannolikt utsattes för den svåraste graden av tvångssimulering.

5. Staged events.
Kommentar: Detta är beteckningen som världens mest ansedda textbok inom psykiatri Sadock and Sadock ger för iscensättande av avancerade simuleringssituationer. Man säger alltså inte bara att ”Jag har ont” utan man arrangerar en scen precis som allt runt flyktingbarnen arrangerades, alltså sängläge, sondmatning, bekymrade föräldrar etc.

6. Förekommer ofta i repatrieringsfasen.
Kommentar: Enligt Oxford Textbook of Psychiatry förekommer simulering ofta hos flyktingar som skall utvisas.

7. Barnläkare är ofta de sista som förstår att patienten utsättes för tvångssimulering/simulerar.
Kommentar: Detta enligt den utmärkta engelska läroboken Malingering and Illness Deception utgiven på Oxford University Press. Svenska barnläkare kund bara inte, ville inte förstå att barnen fejkade.

Det finns ytterligare tre simuleringskriterier som jag beskrivit i boken Veritofobi samt i artikeln ”Jackson om evidensbaserad medicin”, som finns att läsa på Google.

Hur har då verkligheten kunnat bli så absurd som den blivit i Sverige?

1. I Sverige finns ingen praxis hos läkare att sätta simuleringsdiagnos. Det görs aldrig. Allmänt sett brukar man även internationellt säga att läkare är de sista som inser att patienten simulerar eftersom läkare vill vara patienten till lags. Sverige är exceptionellt i detta avseende. En läkare som får en missnöjd patient kan bli anmäld och bedömd som oempatisk. Läkare vågar inte säga till även om han eller hon innerst inne förstår att patienten lurar honom.

2. Den stora tragedin med flyktingbarnen är att tvångssimulering är en mycket plågsam och skadlig variant av simulering som leder till permanenta skador hos barnen. Här har vi alltså en av världshistoriens största medicinska skandaler som har orsakats huvudsakligen av svenska media. Media kan idag inte göra reträtt utan att en av världens största vårdskandaler avslöjas. Sverige skulle inte bara skämmas ut internationellt utan anseendet som nation skulle solkas i alla avseenden. Även industriellt och som turistland. Det går inte att ta fram sanningen nu. Skandalen är för stor. Därför får den pysa fram lite här och där på webbsidor och enstaka artiklar. När undertecknad skulle publicera dessa tio punkter i Falukuriren i juli 2007 avbröt Uppdrag gransknings reportrar Nils Hanson och Gellert Tamas sina semestrar och ringde till ansvarig utgivare vid Falukuriren och övertalade honom att inte publicera de tio punkterna. Naturligtvis bör detta leda till en domstolsprocess med förväntat fängelsestraff för Hanson och Tamas. Deras agerande, trots att de visste att barnen misshandlades, torde klart rubriceras som delaktighet i svåra övergrepp på barn.

Måtte jag bli av med min specialistkompetens i psykiatri om det jag här skrivit om simulering inte är medicinskt korrekt. Mig veterligen är jag den ende läkaren i Sverige som sedan många år tillbaka föreläser om simulering. Det är alltid uppskattat av mina kollegor brukar säga saker som ”Tänk det att det finns sådan här diagnostik. Det hade vi ingen aning om”. Jag har även skrivit till Karolinska Institutet och krävt att simuleringsdiagnostik skall införas i undervisningen, åtminstone som en orienterande dubbelföreläsning så vi i alla fall minskar risken för liknande katastrofer i framtiden och att vi bättre kan hjälpa de barn som nu plågas.

Thomas Jackson är legitimerad läkare, specialist i psykiatri och är medlem i British Medical Association. Sedan år 2006 vägrar han vara medlem i Svenska Läkarförbundet, eftersom ”det är ett förbund som slappt och förlamat i sin passivitet medverkat till svåra övergrepp på barn”, säger han till nationell.nu.