Publicerad: 2009-10-01, Uppdaterad: 2009-10-01
Docent i psykiatri Tomas J Eriksson om de så kallade apatiska barnen.
Tomas Eriksson är docent, Leg läkare, Specialist i allmän psykiatri. Han omnämns i Tamas bok och har tidigare skrivit i ämnet på DN-debatt 2006-10-29.
De så kallade apatiska barnen var inte manipulerade i syfte att ge uppehållstillstånd i Sverige. Deras utsatta läge hade gjort dem sjuka och de som ifrågasatte dessa sanningar var ondskefulla, fördomsfulla och sannolikt också högerextremister. Gellert Tamas har i tre års tid och i olika sammanhang drivit dessa teser och han fortsätter att göra så i den nyligen utkomna boken «De Apatiska». Ämnet är viktigt och det har förekommit många beaktansvärda synpunkter i debatten. Någon allsidig och objektiv redovisning har det dock ej blivit i Tamas bok. Hans teknik är istället: Jag är god och rättrådig – de som inte delar mina synpunkter är evigt förtappade.
En skrymtare är en person som till varje pris vill framstå som god och finare än andra människor. I Gellert Tamas har detta begrepp fått ett ansikte. Han har fått för sig att de barn i asylsökande familjer som kom att kallas «apatiska» hade hamnat i sina beklagansvärda tillstånd på grund av psykiska trauman och att Sveriges flyktingpolitik var en förklaring till deras tillstånd. Han försöker också få det till att de som ifrågasatte dessa slutsatser och i stället hävdade att barnen var utsatta för någon form av manipulation till exempel förgiftningar drev sådana ståndpunkter på lösa boliner utan sakliga grunder och stödjande sig på myter och vandringssägner.
Tamas är så trosviss i sin uppfattning att han inte tycker sig behöva analysera motståndarnas argument. I stället ger han sig på dem som inte tycker som han genom att ta heder och ära av dem. Förra statsrådet Barbro Holmberg, med ansvar för asylpolitiken i den förra regeringen, och regeringens särskilda utredare Marie Hessle utmålas som karaktärslösa och omoraliska skurkar i termer som är mycket sällsynta ens i de mest hårdföra debatter.
Med all sannolikhet är de uttalanden som gjorts av Barbro Holmberg och Marie Hessle välgrundade och i högsta grad befogade medan Tamas – trots att han skrivit en bok på 622 sidor – inte lyckats leda sina teser i bevis. Att han träffat en massa människor som inte tror att de «apatiska» barnen varit manipulerade är inte mycket att komma med. Så upphetsat som debattklimatet varit i denna fråga är det knappast konstigt att de som förstått att det låg någon form av manipulation bakom de «apatiska» barnens tillstånd valde att inte träda fram.
För att Tamas skulle ha haft en chans att framstå som trovärdig bland dem som brytt sig om att sätta sig in i frågan hade det varit nödvändigt att han i boken förklarat varför
1) antalet barn som var förment apatiska kom att öka från 0 till mer än fyrahundra på några få år för att därefter minska till närmare 0 igen,
2) varför tillståndet nästan enbart kom att drabba barn i flyktingfamiljer där frågan om asyl ännu ej avgjorts eller avgjorts till familjens nackdel,
3) varför endast flyktingbarn som levat tillsammans med sina familjer drabbats men inte flyktingbarn som kommit ensamma till Sverige,
4) varför endast barn i familjer som kommit från stater i forna Sovjetunionen och Jugoslavien drabbats,
5) varför inte svenska barn som varit utsatta för svåra påfrestningar drabbats.
Vidare borde han ha talat om att barnen i själva verket inte var apatiska. Att vara apatisk innebär att man är håglös, uppgiven och utan initiativkraft. De flesta av de barn det här var fråga om var i flertalet fall i stället medvetslösa.
Gellert Tamas saknar – vad jag vet – medicinsk utbildning. Om han låtit konsultera några kvalificerade läkare hade han dock kunnat upplysas om att man inte blir medvetslös till följd av traumatiska upplevelser. I stället har han lyssnat på några få läkare som uppenbarligen haft en egen agenda med mera politiska än medicinska förtecken.
Tamas bok är osaklig och den är också obehaglig genom författarens infama och ogrundade angrepp på enskilda medborgare. Han har ingenting att vara stolt över.
Tomas J Eriksson (1 artiklar)
http://tomas.eriksson@psykiatern.se
MabP syndrom 