Gellert Tamas: ”Kritikerna är svartvita”

Publicerad 2009-10-14

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/gellert-tamas-kritikerna-ar-svartvita

 
De apatiska barnen blev ett öppet sår mitt i det goda samhället Sverige. Så outhärdligt provocerande var deras sjukdom att den måste förklaras bort.<br>
Gellert Tamas

Född 1963 i en familj med rötter från Ungern.

Har arbetat som granskande reporter såväl i tidningar, tidskrifter och TV (SVT:s Uppdrag granskning och Kalla fakta på TV4).

De apatiska. Om makt, myter och manipulation (Natur&Kultur) är hans fjärde bok. År 2002 utkom hans mest uppmärksammade reportagebok Lasermannen – En berättelse om Sverige, ett arbete som belönades med journalistpriset Guldspaden.

– Titeln är medvetet vald. Den handlar egentligen inte om de apatiska barnen, utan om samhällets apati och vad vi är beredda att låta ske i vårt land, säger Gellert Tamas.
Redan utskälld och hyllad för sin nya bok De apatiska – om makt, myter och manipulation (Natur&Kultur) söker frilansjournalisten och författaren Gellert Tamas sätta ord på den större berättelsen, den som svävar en nivå över kanske tvåhundra sjuka barn, den som fick honom att ägna tre år att spåra ryktena eller sanningarna om varför de apatiska barnen blev sjuka.
– Det är väldigt mycket en bok om grundläggande värderingar, om demokrati och samhällets skörhet – och vår vilja eller beredskap att titta bort, säger Gellert Tamas.

Han har inte hittat ett enda dokumenterat fall som visar att något av de apatiska barnen skulle ha simulerat eller blivit förgiftat.
Boken blir i stället en studie i mytbildningens syntax.
”Nu har jag det. Nu har jag namnet på drogen. Nu vet jag hur de har förgiftat barnen!”
Tegelstenen fångad i ett nötskal: mötet mellan två av bokens huvudpersoner tidigt på dagen den tredje december 2004; regeringens nationella samordnare Marie Hessle, hon som neutralt och sakligt skulle utreda fenomenet med de apatiska barnen, viftar med papperet hos barnläkaren Göran Bodegård, överläkare på Eugeniahemmet där han ansvarar för vården av de asylsökande barnen som ligger som levande döda.

Göran Bodegård och de andra i Barnläkarföreningen har kraftfullt avfärdat ryktena om att barnen skulle simulera symtomen, eller att de skulle ha förgiftats av desperata föräldrar som ett försök att få uppehållstillstånd. Barn kan inte simulera så. Och några droger som under lång tid skulle kunna försätta barnen i tillståndet finns inte.
Marie Hessle hade nu hittat drogen: Demedrol.
Tesen visade sig snart omöjlig. Ändå var Göran Bodegårds första reaktion: Gud så skönt. Fruktansvärt visserligen. Men samtidigt oerhört skönt om förklaringen var så enkel som att föräldrarna förgiftar barnen. Att kunna peka på några Onda Andra som orsak gör allt så mycket enklare.
– I bilden av oss själva ingår inte att vi avvisar svårt sjuka barn. Och skulle vi ändå göra det så måste det finnas en rationalitet i det, en anledning, och den anledningen måste ju vara att de hittar på, säger Gellert Tamas.

Gellert Tamas granskning blir skoningslös mot dem han håller ansvariga för ryktena om de apatiska barnen: att de simulerade, att de förgiftades av sina föräldrar, att de sprang uppe och åt om nätterna, att de blev friska redan på flygplanen tillbaka till sina hemländer. Ryktena inte bara reproducerades på politisk nivå – de fabricerades där.
Kritiken spretar. Bara i Dagens Nyheter kallade Maciej Zaremba boken ”ett av efterkrigstidens viktigaste reportage”, medan journalisten Lasse Granestrand saknade analys i boken och ledarskribenten Hanne Kjöller anklagade Tamas för en svartvit världsbild befolkad av onda och goda människor. På tidningens debattsida ifrågasatte två läkare från den i boken kritiserade Stockholm barn- och ungdomspsykiatri, BUP, författarens trovärdighet – och i nätkommentarerna till artikeln reproducerades än en gång sanningarna om apatiska barn som sprang uppe om nätterna.
– Jag tycker att det svartvita går igen hos kritikerna. Trots att hela boken är uppbyggd på citat, på avvisningsrapporter, så måste det vara Gellert som hittar på det här – för vi vill inte att det ska vara så här, säger författaren om kritiken.

Men så är det med myter att de säger lika mycket om mottagaren som om avsändaren. Ingen kan få ett rykte att bita sig fast om inte mottagaren är beredd att tro på det. Vi tror inte utan att det finns en beredskap inom oss att tro. Och den beredskapen, anser Tamas, består i bilder som har reproducerats genom århundraden om främlingen, om De andra.
På så sätt blir det provocerande att avslöja sanningar som myter.
– Och här såg vi främlingen som så väsenskild från oss att de till och med var beredda att förgifta sina barn för att komma in i det goda, fina samhället som vi har.
Det fanns dock viktiga motbilder, och inte minst påskuppropet. KG Hammar satte fingret mitt i det öppna såret när han frågade: vad händer med oss när vi beter oss så här mot barn? Hur förändrar misstron oss?
Det är den frågan som boken försöker svara på, enligt Gellert Tamas.

David Qviström