Många apatiska flyktingbarn i Dalarna

Publicerad 13 okt 2012 09:16

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.5187002-manga-apatiska-flyktingbarn-i-dalarna
Professor Elisabeth Hultcrantz kräver insatser av sjukvården för att komma i nivå med övriga Sverige

Dalarna har en stor andel apatiska flyktingbarn. Jämfört med landet i övrigt. Lika många som miljonstaden Stockholm. Just nu 12 stycken.

– Medialt bortglömda barn, men de finns kvar. Landstinget Dalarna skulle kunna göra så mycket mer för deras tillfrisknande, säger läkare och professor Elisabeth Hultcrantz.
Relaterat

Fotograf: Stina Rapp
Apati

Uppgivenhetssyndrom är ett förslag till psykiatrisk diagnos av fenomenet. Diagnosen «uppgivenhetssyndrom» finns dock inte beskriven i existerande diagnosmanualer. I regeringens rapporter över fenomenet (tre stycken 2005-06, den sista publicerad december 2006) anger de istället benämningen uppgivenhetssyndrom, vilket är mer korrekt eftersom inte uppgivenhetssyndrom är en medicinskt erkänd diagnos. En grupp forskare inom barnpsykiatri och kemi på Uppsala universitet fick mellan 2005 och 2007 möjlighet att ta prover på elva barn med allvarliga symptom. Resultaten publicerades i april 2012 med tydliga kemiska bevis för stress. Fakta: Wikipedia.

LÄS ÄVEN:
«Att det var så illa kände jag inte till» 2012-10-15
Trots uppehållstillstånd vaknar inte barnen 2012-10-13

I december 2009 gick läkaren och professorn Elisabeth Hultcrantz i pension. Sedan dess har hon tillsammans med andra frivilligarbetare engagerat sig för de apatiska flyktingbarnens – och deras familjers – situation i Dalarna. Hon har de senaste tre åren personligen skrivit läkarintygen för majoriteten av de barn i länet som drabbats av sjukdomen. Dalarna har en oproportionerligt stor andel apatiska flyktingbarn.

– Allt bottnar alltid i posttraumatisk stress. I hemska upplevelser som drabbat barnen i hemlandet. Och som förvärras av oron och väntan på ett eventuellt uppehållstillstånd. Ångesten inför att sändas tillbaka till det tidigare helvetet resulterar i en djup depression som övergår i apatin när allt hopp är ute. Ofta när det slutliga avvisningsbeskedet meddelas, säger hon.

Det behöver inte handla om tidigare krigsupplevelser.

– De apatiska barnen i Dalarna kommer från olika länder – Kazakstan, Armenien och Serbien/Kosovo och Ryssland – där deras familjer levet som förföljda minoriteter – uigurer, kurder och romer. Barnen har olika upplevelser. De har ofta själva misshandlats eller sett familjemedlemmar misshandlats, våldtagits eller torterats, säger hon.

Trots att majoriteten av de apatiska flyktingbarnen i Dalarna nu har uppehållstillstånd går tillfrisknandet oftast mycket långsamt, just för att familjen alltför länge har levt under extrem stress.

– Sex barn i Dalarna ligger i dag apatiska med sondmatning, två trots att uppehållstillståndet är klart, säger hon.

Elisabeth Hultcrantz hävdar att problemet är myndigheternas insatser.

– Eller snarare bristen på samarbete mellan migrationsverket, socialförvaltningar och sjukvården, före och efter ett uppehållstillstånd. I Göteborg jobbar Rosengrenska stiftelsen engagerat med att hjälpa flyktingfamiljer, dessutom är samarbetet mellan myndigheter och organisationer mer upparbetat. Där finns nästan inga apatiska flyktingbarn.

– I Stockholm har sjukvården satsat på Sachska barnsjukhuset och mobila team med sjukgymnaster och psykologer som reser hem till de drabbade familjerna – även de gömda familjerna – och hjälper i alla skeden. Det tillsammans med frivilligarbetare ger stöd åt familjen och skyndar på tillfrisknandet, säger hon.

Elisabeth Hultcrantz vill att Landstinget Dalarna tar initiativet till en liknande satsning för de apatiska flyktingbarnen i länet. För att minimera problemet.

– Anvisningar om förebyggande och tidiga insatser finns från Socialstyrelsen redan från 2005. Man vet att i kommuner där man samordnat insatser från skola, socialtjänst, primärvård, barn- och ungdomspsykiatri, migrationsverket och frivilligorganisationer har man betydligt färre fall av uppgivenhetssymtom och apati – än i kommuner utan sådana samordnade insatser.

– Avsaknaden på gemensamma insatser i Dalarna gör att problemen är så stora som de är här. Man får helt enkelt inte tillräcklig erfarenhet på de olika enheterna och det finns inget vårdprogram för vad som ska göras. Landstinget kan göra så mycket mer. I dag blir barnen – och de drabbade familjerna mycket lite uppmärksammade av sjukvård och myndigheter och sällan hjälpta om inte de friviliga kontaktpersonerna är envisa och insisterar på åtgärder och intyg. Familjerna lämnas ofta åt sitt öde både när ett avslag, eller uppehållstillstånd kommer. Men sjukdomen finns kvar, säger Elisabeth Hultcrantz.
Mats Laggar