25 juni 2013 kl 06:58 , uppdaterad: 24 februari 2014 kl 22:05
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tydligare-ansvar-for-apatiska-flyktingbarn_8290294.svd
Med en ny diagnos ska myndigheter få bättre koll på de apatiska flyktingbarnen. Samtidigt ska sjukvården ta ett större ansvar – även för barnens föräldrar, enligt en ny vägledning från Socialstyrelsen.
Det finns en risk att apatiska barn och deras familjer inte får rätt vård och stöd i dag.
– Vi har fått signaler om att det inte fungerar, säger Elis Envall, utredare på Socialstyrelsen, som kommit med en ny vägledning om hur personal inom socialtjänsten och vården ska ta hand om apatiska flyktingbarn och -unga.
I dag vet man inte hur många som finns i Sverige, men Socialstyrelsen tror att det rör sig om mellan 30 och 70. Mer exakta är inte uppgifterna. Dels för att olika myndigheter har olika ansvar för dem, dels för att det i dag inte finns en enskild diagnos för barnen.
Han säger att det finns exempel där barn inte fått psykiatrisk vård, då barn- och ungdomspsykiatrin inte arbetar med barn som inte vill prata.
– Det förekommer också att vuxenpsykiatrin inte ger traumatiska föräldrar vård, för det ses som vård som kan anstå. Då har man inte koll på att man har rätt till vård som har betydelse för barnets behandling, säger Elis Envall och fortsätter:
– Om man ska kunna ge familjen en trygghet så att föräldrarna kan återuppta sitt föräldraansvar och delta i behandlingen behöver man ge föräldrarna det stöd de behöver för att kunna fungera, säger Elis Envall.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och landsting (SKL), medger att vården kan vara ganska ”fyrkantig”.
– Vi är för dåliga, det gäller inte bara asylsökande, det gäller barn överhuvudtaget. Vi har långt kvar innan vi ser hur viktig behandling av vuxna är för barnen.
Från och med 2014 får också de apatiska flyktingbarnen egna diagnoser, i och med att uppgivenhetssyndrom införs.
– Det kommer att innebära att man har ett gemensamt sätt att beskriva tillståndet, men det är framför allt att man också på ett enklare sätt har överblick över hur många det handlar om, säger Elis Envall.
Agneta Åhlund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram, ser vägledningen som ett steg i rätt riktning.
– Behovet av sammanställningen finns ju, och att barn får olika tillgång till vård beroende på var i landet de bor är alldeles uppenbart, säger hon.
Ing-Marie Wieselgren på SKL är också positiv .
– Skulle det komma en ny våg med barn med uppgivenhetssyndrom har vi större möjlighet att följa dem om det finns koder. Om alla registrerar på olika sätt är det hopplöst att jämföra mellan landsting.
Redan i höst planerar SKL planerar att sprida kunskap kring de nya vägledningarna, genom webbsända utbildningsseminarier.
MabP syndrom 